senza.blogg.se

Så ofta så hör man hur folk pratar om hur segdragen och rutinmässig vardagen är. Jag ser det inte riktigt så. Detta nu inte för att framställa mig själv som någon frisläppt hippie-mupp som tycker att varje dag är en gåva och ett äventyr. Om varje dag är en gåva så är det ett par strumpor och om det är ett äventyr så är det fan ett äventyr med kommunaltrafik.
”Åh, ännu en tisdag, åh så roligt!” 
…hhhmm….

Min teori är att vardagen är inte så trist och tråkig, beroende på vad du finner stimulans i och de kraven du ställer på tillvaron. Jag tror att mitt liv är ungefär lika ointressant som alla andra ”åtta-till-fem”-arbetare runt om i landet. Arbetarklass och jag är ganska stolt över det också. Man går upp, svär, pissar, stoppar onyttigt formbröd i en plåtlåda och bränner det, stressa till tuben, stressa till bussen, kaffe på jobbet, knega på, ta rast, ta en cigg, titta på chefen, säg ”fuck”, knega vidare, åk hem, laga blodpudding, glo på burken, somna i soffan till en How I Met Your Mother-repris, gå upp på morgonen och börja om till oändligheten. Där är en vardag för så många av oss.  

Hur gör man då för att inte behöva skjuta heroin mellan tårna på en Stureplans klubb på helgerna för att palla med skiten? Problemet är inte att dina rutiner är för tråkiga och alldagliga. Ett problem uppstår om man lagar ordentlig lyxmat varje kväll, går på bio, går ut på krogen, bjuder hem gäster, går på Swingers-klubb. Hur fan ska man lyckas bryta en sådan vardagsrutin när det känns för invant? När jag ruttnar på tillvaron och behöver bryta av med något nytt så kan jag prova ett schysst vin jag inte druckit förut, laga lite mer spännande mat än ”Det här är så tråkigt”-köttbullar med ”Jag hatar mitt liv”-makaroner. Då kanske jag lagar ett par schyssta köttbitar och bakpotatis. Men om du äter sådan mat på daglig basis, vad lagar man då när man behöver utmana sig själv i köket och vill unna sig själv något riktigt speciellt? Pulveriserad salamanderkuk från Jupiter med  och en sengångarvadmuskel rakad mothårs? Eller blir det att man byter rakt av mellan varandra? Att Reutger Von Köttroos af Pukington med sin bostadsrätt på Strandvägen svidar ner från sin kostym som han bär varje dag på jobbet, säger åt det polska hembiträdet att knalla hem tidigt så han kan ligga i kallingarna på soffan, äta Coop-bröd direkt ur påsen, doppa det i ketchup och somna till en How I Met Your Mother-repris…och vara hur lycklig som helst!

Låter inte livet fabulöst sorgligt om man bara staplar upp skiten med kommatecken? Livet blir outhärdligt om livet bara ska handla om att gå upp, åk till jobbet, titta på chefen, säg ”fuck”, åk hem, laga mat, sov, tillbaka till jobbet, semester i sommarstugen, jobba, fru, barn, säg ”fuck”, sommarstugan, jobba, titta på chefen, säg ”fuck”, jobba, parmidag, barnkalas, jobba, titta på chefen, säg ”fuck”, skilsmässa, säg ”fuck yeah”, jobba, pension, trädgårdsarbete, trädgårdsarbete, trädgårdsarbete, döden. Jag hatar att gå på normer och stereotyper, men det är de små sakerna som spelar störst roll.  

Föreställ er en värld utan ex. Svårt att skapa en sådan verklighet, förvisso. Henrik den Fjortonde av England gjorde ju sitt bästa, det kan man ju inte förneka till, men ändå blir det nog svårt i praktiken i övrigt. Mitt senaste förhållande gick i stöpet för ganska längesen enligt mina mått, ingen konflikt från mitt håll. Jag försöker hålla mig så lugn med hela situationen som det bara går, men hon gör det fan inte lätt för mig.

När jag skulle skicka över pengar till henne för sista hyran på vår lägenhet tillsammans, då svarar hon fortare på sms än jag drog från den lägenheten. När det dock kommer till att jag gärna skulle vilja ha tillbaka mina satans prylar som hon fortfarande sitter och trycker på, då är det tydligt satan så bökigt att hantera en telefon. Just den skiten som hon sitter på är också extremt viktiga för mig som person, annars hade det väl varit smällar man får ta. Men, motherfucker… det är också vad hon heter i min telefonbok numera. Varför får man inte tillbaka sina saker då?
”Jag har ingen lust att träffa dig.”
Älskade vän, jag har ingen lust att träffa dig heller, förutom möjligtvis med en vattenballong i bakhuvudet. Nej, skämt åsido. Sorgligt att det ska gå till en sådan nivå. Jag har gjort allt för att höja mig över den och man kan bara hoppas att motparten gör detsamma, men det är inget att räkna med.

Jag har ingen direkt poäng med det här inlägget, inga smarta tankar eller en humoristisk vinkel heller. Utom en liten idé. Om hon inte vill träffa mig ska jag fan skicka dit den snyggaste och sexigaste tjejkompisen jag kan hitta som får plocka upp mina prylar. Trist nog kan man ju inte få se ansiktsuttrycket då. Elden. Brinn…

Satan så omoget, dags för mig att höja ribban lite till.

Skriker du någonsin högt för dig själv?
Jag tror att jag håller på att bli galen av att gå runt här hemma. Men ändå galen på ett bra sätt. Jag känner hur kreativiteten rinner genom mina ådror som ormgift. Inte för att låta pretentiös på något sätt alls, men jag har alltid haft en konstnärlig blick och känsla... och är helt fantastiskt rutten på det mesta som är konstnärligt, därför får man heller aldrig ur sig känslorna. Jag älskar musik och kan inte sjunga, varje gång jag tar ton börjar alla insekter inom hörhåll äta upp varandra för att rädda sig från oljudet. Det finns en miljard tavlor och bilder i mitt huvud som jag skulle måla om jag inte var så vrålkass med en penna att jag inte kan en rita en vandrande pinne om det så gällde livet. 

Visserligen brukar inte det stoppa mig egentligen. Hela dagen hemma idag har jag gått runt och sjungit, och när jag säger sjunger så menar jag inte nynna förstrött, nej. Fullt fokus och skrik ut texten. Om du inte står i din hall och vrålar med samma inlevelse du skulle haft om du sålt ut Friends Arena, är det inte på riktigt. Kenny Rogers - Islands In The Stream, framfördes idag på Stora Scenen i mitt kök. Publiken var helt förälskade i mig, och i mitt huvud föreställde man sig alla groupies som hade kunnat ligga med om man velat, men vem orkar? Sedan tog låten slut och därefter tog jag hand om disken istället. Rockstjärneliv. Som sagt, jag håller nog på att bli galen. Skriker du någonsin högt? När du fruktar för ditt liv, men ändå är lycklig. Skriker du någonsin högt?

Hela bloggvärlden är ganska sjuk egentligen. Detta är ett ämne som jag kommer komma tillbaka till flera gånger kan jag tänka mig. Man sätter sig bakom datorn och skriver helt oblygt om vad man gjort under dagen, trots att det här helt irrelevant. Jag kan inte göra så. Jag älskar inte mig själv riktigt så mycket att jag tror att din dag, ja just din dag, blir bättre av att veta att jag har klippt håret. Men det har jag i alla fall gjort, hemma, med en hårtrimmer. Så nu vet du.  

Är det ändå inte vackert på något sätt? Det finns en bisarr sorg med den bloggvärld som får framför allt unga människor att hastigt skita högaktligen i vad som händer i världen och istället vända blicken till en blond brud som förklarar för dig vilken väska du ska tycka om och varför. Handlar det om självbevarelsedrift? 
Låt mig kortfattat berätta om vad jag tror att hela bloggindustrin och hysterin bygger på: 

Människor säger alltid att man bryr sig om fel saker. Fel saker i deras värld till exempel. Men allt för ofta ska du tänka på barnen i Afrika, och miljön, och kärnvapenkrig, hemlösa, listan kan göras lång. Du ska fokusera på dessa problem och inte vara så inskränkt i dina egna. Men vem fan orkar det i all ärlighet? Om vi hela tiden skulle gå runt och bara tänka på dessa hemskheter så pallar man inte. Därför måste vi få fylla vår tillvaro med lite skit ibland, bloggar till exempel. Jag kan tänka mig att det blir lättare att leva om får spendera fem slöa minuter med att läsa ett av Kissies inlägg om vilken klubb på vilken partyort som har partyshotsen med de allra klaraste färgerna. För om vi bara ska gå och vältra oss i dagens nyheter om pedofili, våldtäkter, kidnappningar, mord, rasism, olyckor, katastrofer, självmord, anorexi, mobbing och Jennifer Wegerups krönika, så kommer man slutligen tappa viljan till att leva. Ibland räcker till och med en av de ovannämnda för att man ska överväga att ge ett jaktgevär en Malmskillnadsgatan-kyss. 

Varför kan man inte få bry sig om "fel" saker då? Jag tycker jättemycket om fotboll så jag bryr mig om det. Jag tycker om att bara skriva ibland och det kommer troligen inte rädda världen, men ska jag då låta bli det? Nej, självklart inte. Det finns inget som är fel saker. Så gå nu ut och bry dig om något totalt banalt och skit i att planeten faller samman runt om dig.

Att välkomna dig som läsare känns uttjatat. Jag är inte bättre än någon annan. Jag vill också se mina texter bli lästa, jag vill också få egokicken av att se tusentals läsare i statistiken. Jag är precis som alla andra. Men det finns en liten skillnad. Härifrån är jag namnlös. Det ger mig frihet. Friheten att kunna skriva precis vad jag vill, utan en tanke på vad vänner, familj, arbetskollegor och andra människor tycker om mig som person.  Jag ser den här bloggen som min Anti-Krist till alla gånger jag bitit mig i tungan och inte sagt det som jag känt för att säga. Anti-Krist till den skiten man kastat ur sig bara för att passa in.  

Behöver du som läsare veta mitt namn för att hitta ett värde i orden som skrivs? Det finns ett namn. Det finns ett ansikte till det namnet likväl. Dock är det ansiktet inte jag. Jag är inte det ansiktet mer än jag är musklerna under huden eller benen bakom dem. Jag är orden som står på skärmen framför dig och om du läser detta så kanske du redan känner mig bättre än både vänner och familj gjort, trots att du inte har ett ansikte till orden, men spelar det någon roll?

Det som gör detta allra vackrast är att jag vet att de som faktiskt lyckas knäcka vem som faktiskt står bakom de här orden, är de som älskar mig tillräckligt för att också kunna förstå dem till fullo utan att döma mig för dem.

Det här är Senza. Senza betyder ”utan” på italienska. Här är orden utan censur, utan spärrar och utan någon eller något som stryper orden. Ärlighet.