senza.blogg.se

Vi människor är sannerligen en mycket speciell typ av varelse. Vi vet alla om att barn runt tre-fyraårsåldern kommer in i något som i lekmans mun kallas för ”trotsåldern.” Ett erkänt psykologiskt fenomen. Vad som dock sällan nämns är att man faktiskt aldrig riktigt växer ifrån den. Trots att vi varje dag i våra liv böjer oss framåt för auktoriteter och dylikt, vilket också är fantastiskt hur lättpåverkade vi som varelser är på den punkten, men vi kan återkomma till det. Vi älskar att vara lite mot normen då och då. ”Public Enemy” och ”Rebel Without A Cause”. Allt vad det nu heter. Vi mår bra av det, att inte alltid följa den bilden som alla förväntar sig av en tillbakadragen och civiliserad människa. Det är njutningsfullt att bryta mot de oskrivna reglerna. Så ser shoppinglistan för livets tillfredställelse ut:
- Något förbjudet
- Något farligt
- Något olagligt
- Något rent av vedervärdigt
- Något som ses ner på i allra högsta grad av hela samhället.

Ta bara att sitta full som en indian på tunnelbanan hem. Allt för många gånger har man hört andra, och även jag själv, sitta och gnälla på de packade jävlarna som sluddrar runt, sjunger högt, leker T-rex med sina vänner och är allmänt odrägliga när man själv åker hem nykter sent en lördagkväll, vad fan man nu gör det för är en annan diskussion. Då sitter man och stör sig på dessa människor och undrar vart värdigheten tog vägen. Helt utan att reflektera över att man själv var en av dem förra lördagen och passade på att prata lite extra mycket med personen som var sjukt upprörd över något så simpelt som din promillehalt och rena existens. Man vet att man är jobbig som fan, men man gör det ändå. För att man vill vara lite mot normen. Men blir det dock inte en norm när alla ibland vill vara lite mot normen? Food for thought.

Hur uppstod egentligen den evigt oändliga diskussionen om kukstorlek? Det här är sådant jag går runt och tänker på i min vardag. Kanske hade man behövt göra något lite mer produktivt under sina vakna timmar, men för bövelen. Observera att jag inte går runt och tänker på om min eller någon annans kuk är större eller mindre än medelsnitt och dylikt. Jag är mer intresserad av den faktiska uppståndelsen (haha, wordplay, fan vad moget) av hela det här konceptet. Varför denna hets kring ett mått?

Jag tänker spontant att storleken i sig måste vara helt trivial egentligen, med tanke på vad man ska ha den till. Allt är proportionerligt. Om du har en kuk av medelsnittslängd i det långa landet Falukorv, som ligger på omkring 14 centimeter, erigerad och ståtlig, och ska köra in den i röven på en ko (fråga mig inte varför du skulle göra det, någon riksdagsledamot från Centerpartiet har säkert en motivering), så är den ju fantastiskt liten. Medan om du ska ramma in ballen i en pennvässare, så är det ju på tok för stor. Allt handlar om proportioner. Röven på en kossa och en pennvässare är i det här fallet metaforer för ingångspunkterna till en kvinnas kropp, men det förstod ni nog. Osmakligt? Jo, tack.

Jag förstår inte heller riktigt om man bara fokuserar på längd och omkrets på kuken heller, eller tar man hänsyn till vanliga kroppsproportioner? En tvåhundrakiloskarl på 195 centimeter som har en fillefjong på sjutton centimeter, kan ju inte vara så mycket mer imponerande än en kille på 160 centimeter och väger sextio kilo som har en trettoncentimeter kuk? Eller?  Därefter kan vi ju också konstatera att din kukstorlek också hänger ihop med personen du slamdunkar in den i och hans/hennes känslor för dig. Alla vet att en kuk växer till galna dimensioner om personen är kär i kukens ägare. På samma sätt som den kryper till en trött liten daggmask så fort hon har ruttnat på dig.  

Jag fattar inte heller varför en Brontosauruskuk blev något överdrivit positivt heller. Det är ju helt omöjligt att särskilja vad som är positivt och negativt. För en kvinna är det ju totalt motsats. Skrytmånsidealet verkar vara en svingande jättedase och en tight fitta. Hur fan går det ihop då? Det är ju totalt ofunktionellt. Det som vore något att sträcka på sig för vore väl om man som par hade perfekta utformningar för varandras njutning snarare än detta storhetsvansinne.  Allt för ofta hör man skrytet.
”Min kuk är jättelång”. Hur kommer det sig att man aldrig hör det samma sägas, och framför allt i samma tonläge, om en pung?

I sådana fall, kan man inte ta det här längre? Eller är det här en trend som vänder? Är nästa trend att spruta jävligt mycket, uppmätt i volym?
Jag borde verkligen göra något av mitt liv…

Är det inte ganska sjukt hur relationer idag ser ut? Jag inleder med en fråga. Jag hatar sådant. Låt oss istället börja med ett rakt uttalande istället. Det är fan helt jävla sjukt hur relationer ser ut. Inte bara hur de utformas, utan hur de förändras. Jag är singel för närvarande, men jag är inte bättre än någon annan, jag har också ex-flickvänner. Det är just den splittringen jag tänker på idag.

Det är en människa som du börjar prata med. Enkelspåriga konversationer som väcker något inuti en annan människa. Med lite flyt så väcker även du samma sak i den andre. Ni faller för varandra, handlöst. Smack-dabb Pladask. Känslan är underbar i alla dess bemärkelser. Därefter flyter det på i ren enkelhet. Ni är kära, förälskade och varje kärlekssång på radion handlar om er. Vänner blir oviktiga, fåglar kvittrar och varje maträtt smakar som den bästa någonsin. Eller den sämsta. Vem fan vet egentligen? Om man överhuvudtaget kommer ihåg att äta så har vederbörande redan hånglat sönder allt vad smaklökar heter, så varför ens bry sig?

Därefter kommer, med största sannolikhet, splittringen. Man gör slut och allt det där är historia. Inget speciellt konstigt med det, men kylan som kommer in därefter. I mitt fall, ingen dramatik. Inget bråk, utan bara likgiltighet. Kvinnan som man delade ett hem med, som man somnade bredvid, som man delade sitt liv med, är nu inte något annat än en person man vänder blicken ifrån när hon sätter sig på samma buss. Kvinnan som sög min kuk med passion och intensitet. Kvinnan som sög min kuk tills den exploderade och fyllde hennes mun med sperma. Sperma som hon sen smetade över sina läppar med tungan innan hon svalde allting. Samma läppar som jag kysste efter. Är det inte sjukt jag är blockad på hennes Facebook? Är det inte sjukt att jag raderat varenda Instagrambild på oss två tillsammans. Är inte hela tanken bisarr, min vän? Att din alldeles egna lilla älskling som du knullat fler gånger än du kan minnas, inte är mer än en skugga som passerar förbi.

Inga onda tankar, ingen dramatik, inget hat och inga konflikter. En skugga som passerar förbi. Jag är fri från hat i mitt bröst. Varje person som någonsin sugit min kuk är i min värld, i grund och botten en god människa. Botten upp.

Det känns konstigt att skriva dessa ord, men det har nog aldrig gått så här bra. Jag är lycklig. Efter flera hårda år där allting bara blivit värre har det äntligen vänt. Det har varit många timmar jag varit tvungen att kämpa med mig själv och slutligen har det hela kommit till klarhet och jag har hittat mig själv på ett annat sätt. Det hela handlar om självinsikt och att veta om sina fel. Omfamna felen, bejaka dem och vara medveten om vad som behöver göras för att ta sig förbi dem.

För inte längesedan alls hade jag en vild dispyt med en vän och kollega. Känslor som jag vart fylld av tidigare men som sedan bleknat iväg kom till ytan igen. Hat. Jag har inte känt det på så länge. Jag kommer ihåg perioder i mitt liv där jag var arg hela tiden. Ett par lite för tunga matkassar som gick sönder kunde få mig att drämma näven genom en dörr hemma. Det känns som om det var så längesen, men det kanske inte är så långt bakåt i tiden ändå. Jag känner fortfarande igen känslorna och jag känner igen sakerna som kunde sätta igång mig. Däremot har jag för en gångs skull styrkan att inte låta detta styra mig längre.

Jag pratade om allt detta med en speciell person. Som jag älskar henne. En så godhjärtad människa att jag har svårt att sätta ord på det, trots att just sätta ord på saker är något som jag identifierar mig själv med. Lite pinsamt kanske. Jag frågade mig själv varför sådant skit drabbar mig jämt. Varför är jag alltid involverad i striderna medan hon aldrig suttit i min sits? Hur fan är det möjligt?
Det slog mig att det inte handlar om henne. Det är jag och enbart jag. Kanske är jag mer mottaglig för dramatiken? Kanske söker jag till och med efter den. Det finns sju dödssynder. Vrede, lättja, girighet, frosseri, högmod, avund och vällust. Min är den violetta dödssynden. Jag är en häst. En åsna och en påfågel. Högmod. Det är någonting inom mig som får mig att hellre vilja ta striden än att bara luta mig tillbaka och låta det hela förgås. Stolthet kan man kalla det, men jag ser det inte så. Andras åsikter om mig får mig inte att ligga vaken på nätterna, däremot har jag svårt för att ta skit utan att ge en motreaktion. I en idealisk värld skulle jag lutat mig tillbaka och önskat enbart goda ting i mina motståndares värld, men av någon anledning drar jag alltid till med något syrligt tillbaka. Högmod och stolthet. Nu är jag medveten om att det är något som vänt sig mot mig, därför kan jag jobba ännu hårdare för att bli ödmjukare och finna en stolthet och storhet i att inte låta mig själv provoceras och på det sättet bli en bättre människa. En gång i tiden var vreden min dödssynd. Jag vann över vreden och nu kan jag ta upp striden mot högmod också.

 
Tack till dig, du speciella lilla sötnos för en liten knuff i rätt riktning som fick mig att se det problemet hos mig själv, trots att du sannerligen inte har en aning om vad du gjorde.