senza.blogg.se

Vi människor är sannerligen en mycket speciell typ av varelse. Vi vet alla om att barn runt tre-fyraårsåldern kommer in i något som i lekmans mun kallas för ”trotsåldern.” Ett erkänt psykologiskt fenomen. Vad som dock sällan nämns är att man faktiskt aldrig riktigt växer ifrån den. Trots att vi varje dag i våra liv böjer oss framåt för auktoriteter och dylikt, vilket också är fantastiskt hur lättpåverkade vi som varelser är på den punkten, men vi kan återkomma till det. Vi älskar att vara lite mot normen då och då. ”Public Enemy” och ”Rebel Without A Cause”. Allt vad det nu heter. Vi mår bra av det, att inte alltid följa den bilden som alla förväntar sig av en tillbakadragen och civiliserad människa. Det är njutningsfullt att bryta mot de oskrivna reglerna. Så ser shoppinglistan för livets tillfredställelse ut:
- Något förbjudet
- Något farligt
- Något olagligt
- Något rent av vedervärdigt
- Något som ses ner på i allra högsta grad av hela samhället.

Ta bara att sitta full som en indian på tunnelbanan hem. Allt för många gånger har man hört andra, och även jag själv, sitta och gnälla på de packade jävlarna som sluddrar runt, sjunger högt, leker T-rex med sina vänner och är allmänt odrägliga när man själv åker hem nykter sent en lördagkväll, vad fan man nu gör det för är en annan diskussion. Då sitter man och stör sig på dessa människor och undrar vart värdigheten tog vägen. Helt utan att reflektera över att man själv var en av dem förra lördagen och passade på att prata lite extra mycket med personen som var sjukt upprörd över något så simpelt som din promillehalt och rena existens. Man vet att man är jobbig som fan, men man gör det ändå. För att man vill vara lite mot normen. Men blir det dock inte en norm när alla ibland vill vara lite mot normen? Food for thought.