senza.blogg.se

Så ofta så hör man hur folk pratar om hur segdragen och rutinmässig vardagen är. Jag ser det inte riktigt så. Detta nu inte för att framställa mig själv som någon frisläppt hippie-mupp som tycker att varje dag är en gåva och ett äventyr. Om varje dag är en gåva så är det ett par strumpor och om det är ett äventyr så är det fan ett äventyr med kommunaltrafik.
”Åh, ännu en tisdag, åh så roligt!” 
…hhhmm….

Min teori är att vardagen är inte så trist och tråkig, beroende på vad du finner stimulans i och de kraven du ställer på tillvaron. Jag tror att mitt liv är ungefär lika ointressant som alla andra ”åtta-till-fem”-arbetare runt om i landet. Arbetarklass och jag är ganska stolt över det också. Man går upp, svär, pissar, stoppar onyttigt formbröd i en plåtlåda och bränner det, stressa till tuben, stressa till bussen, kaffe på jobbet, knega på, ta rast, ta en cigg, titta på chefen, säg ”fuck”, knega vidare, åk hem, laga blodpudding, glo på burken, somna i soffan till en How I Met Your Mother-repris, gå upp på morgonen och börja om till oändligheten. Där är en vardag för så många av oss.  

Hur gör man då för att inte behöva skjuta heroin mellan tårna på en Stureplans klubb på helgerna för att palla med skiten? Problemet är inte att dina rutiner är för tråkiga och alldagliga. Ett problem uppstår om man lagar ordentlig lyxmat varje kväll, går på bio, går ut på krogen, bjuder hem gäster, går på Swingers-klubb. Hur fan ska man lyckas bryta en sådan vardagsrutin när det känns för invant? När jag ruttnar på tillvaron och behöver bryta av med något nytt så kan jag prova ett schysst vin jag inte druckit förut, laga lite mer spännande mat än ”Det här är så tråkigt”-köttbullar med ”Jag hatar mitt liv”-makaroner. Då kanske jag lagar ett par schyssta köttbitar och bakpotatis. Men om du äter sådan mat på daglig basis, vad lagar man då när man behöver utmana sig själv i köket och vill unna sig själv något riktigt speciellt? Pulveriserad salamanderkuk från Jupiter med  och en sengångarvadmuskel rakad mothårs? Eller blir det att man byter rakt av mellan varandra? Att Reutger Von Köttroos af Pukington med sin bostadsrätt på Strandvägen svidar ner från sin kostym som han bär varje dag på jobbet, säger åt det polska hembiträdet att knalla hem tidigt så han kan ligga i kallingarna på soffan, äta Coop-bröd direkt ur påsen, doppa det i ketchup och somna till en How I Met Your Mother-repris…och vara hur lycklig som helst!

Låter inte livet fabulöst sorgligt om man bara staplar upp skiten med kommatecken? Livet blir outhärdligt om livet bara ska handla om att gå upp, åk till jobbet, titta på chefen, säg ”fuck”, åk hem, laga mat, sov, tillbaka till jobbet, semester i sommarstugen, jobba, fru, barn, säg ”fuck”, sommarstugan, jobba, titta på chefen, säg ”fuck”, jobba, parmidag, barnkalas, jobba, titta på chefen, säg ”fuck”, skilsmässa, säg ”fuck yeah”, jobba, pension, trädgårdsarbete, trädgårdsarbete, trädgårdsarbete, döden. Jag hatar att gå på normer och stereotyper, men det är de små sakerna som spelar störst roll.  

Föreställ er en värld utan ex. Svårt att skapa en sådan verklighet, förvisso. Henrik den Fjortonde av England gjorde ju sitt bästa, det kan man ju inte förneka till, men ändå blir det nog svårt i praktiken i övrigt. Mitt senaste förhållande gick i stöpet för ganska längesen enligt mina mått, ingen konflikt från mitt håll. Jag försöker hålla mig så lugn med hela situationen som det bara går, men hon gör det fan inte lätt för mig.

När jag skulle skicka över pengar till henne för sista hyran på vår lägenhet tillsammans, då svarar hon fortare på sms än jag drog från den lägenheten. När det dock kommer till att jag gärna skulle vilja ha tillbaka mina satans prylar som hon fortfarande sitter och trycker på, då är det tydligt satan så bökigt att hantera en telefon. Just den skiten som hon sitter på är också extremt viktiga för mig som person, annars hade det väl varit smällar man får ta. Men, motherfucker… det är också vad hon heter i min telefonbok numera. Varför får man inte tillbaka sina saker då?
”Jag har ingen lust att träffa dig.”
Älskade vän, jag har ingen lust att träffa dig heller, förutom möjligtvis med en vattenballong i bakhuvudet. Nej, skämt åsido. Sorgligt att det ska gå till en sådan nivå. Jag har gjort allt för att höja mig över den och man kan bara hoppas att motparten gör detsamma, men det är inget att räkna med.

Jag har ingen direkt poäng med det här inlägget, inga smarta tankar eller en humoristisk vinkel heller. Utom en liten idé. Om hon inte vill träffa mig ska jag fan skicka dit den snyggaste och sexigaste tjejkompisen jag kan hitta som får plocka upp mina prylar. Trist nog kan man ju inte få se ansiktsuttrycket då. Elden. Brinn…

Satan så omoget, dags för mig att höja ribban lite till.

Skriker du någonsin högt för dig själv?
Jag tror att jag håller på att bli galen av att gå runt här hemma. Men ändå galen på ett bra sätt. Jag känner hur kreativiteten rinner genom mina ådror som ormgift. Inte för att låta pretentiös på något sätt alls, men jag har alltid haft en konstnärlig blick och känsla... och är helt fantastiskt rutten på det mesta som är konstnärligt, därför får man heller aldrig ur sig känslorna. Jag älskar musik och kan inte sjunga, varje gång jag tar ton börjar alla insekter inom hörhåll äta upp varandra för att rädda sig från oljudet. Det finns en miljard tavlor och bilder i mitt huvud som jag skulle måla om jag inte var så vrålkass med en penna att jag inte kan en rita en vandrande pinne om det så gällde livet. 

Visserligen brukar inte det stoppa mig egentligen. Hela dagen hemma idag har jag gått runt och sjungit, och när jag säger sjunger så menar jag inte nynna förstrött, nej. Fullt fokus och skrik ut texten. Om du inte står i din hall och vrålar med samma inlevelse du skulle haft om du sålt ut Friends Arena, är det inte på riktigt. Kenny Rogers - Islands In The Stream, framfördes idag på Stora Scenen i mitt kök. Publiken var helt förälskade i mig, och i mitt huvud föreställde man sig alla groupies som hade kunnat ligga med om man velat, men vem orkar? Sedan tog låten slut och därefter tog jag hand om disken istället. Rockstjärneliv. Som sagt, jag håller nog på att bli galen. Skriker du någonsin högt? När du fruktar för ditt liv, men ändå är lycklig. Skriker du någonsin högt?

Vi människor är sannerligen en mycket speciell typ av varelse. Vi vet alla om att barn runt tre-fyraårsåldern kommer in i något som i lekmans mun kallas för ”trotsåldern.” Ett erkänt psykologiskt fenomen. Vad som dock sällan nämns är att man faktiskt aldrig riktigt växer ifrån den. Trots att vi varje dag i våra liv böjer oss framåt för auktoriteter och dylikt, vilket också är fantastiskt hur lättpåverkade vi som varelser är på den punkten, men vi kan återkomma till det. Vi älskar att vara lite mot normen då och då. ”Public Enemy” och ”Rebel Without A Cause”. Allt vad det nu heter. Vi mår bra av det, att inte alltid följa den bilden som alla förväntar sig av en tillbakadragen och civiliserad människa. Det är njutningsfullt att bryta mot de oskrivna reglerna. Så ser shoppinglistan för livets tillfredställelse ut:
- Något förbjudet
- Något farligt
- Något olagligt
- Något rent av vedervärdigt
- Något som ses ner på i allra högsta grad av hela samhället.

Ta bara att sitta full som en indian på tunnelbanan hem. Allt för många gånger har man hört andra, och även jag själv, sitta och gnälla på de packade jävlarna som sluddrar runt, sjunger högt, leker T-rex med sina vänner och är allmänt odrägliga när man själv åker hem nykter sent en lördagkväll, vad fan man nu gör det för är en annan diskussion. Då sitter man och stör sig på dessa människor och undrar vart värdigheten tog vägen. Helt utan att reflektera över att man själv var en av dem förra lördagen och passade på att prata lite extra mycket med personen som var sjukt upprörd över något så simpelt som din promillehalt och rena existens. Man vet att man är jobbig som fan, men man gör det ändå. För att man vill vara lite mot normen. Men blir det dock inte en norm när alla ibland vill vara lite mot normen? Food for thought.

Hur uppstod egentligen den evigt oändliga diskussionen om kukstorlek? Det här är sådant jag går runt och tänker på i min vardag. Kanske hade man behövt göra något lite mer produktivt under sina vakna timmar, men för bövelen. Observera att jag inte går runt och tänker på om min eller någon annans kuk är större eller mindre än medelsnitt och dylikt. Jag är mer intresserad av den faktiska uppståndelsen (haha, wordplay, fan vad moget) av hela det här konceptet. Varför denna hets kring ett mått?

Jag tänker spontant att storleken i sig måste vara helt trivial egentligen, med tanke på vad man ska ha den till. Allt är proportionerligt. Om du har en kuk av medelsnittslängd i det långa landet Falukorv, som ligger på omkring 14 centimeter, erigerad och ståtlig, och ska köra in den i röven på en ko (fråga mig inte varför du skulle göra det, någon riksdagsledamot från Centerpartiet har säkert en motivering), så är den ju fantastiskt liten. Medan om du ska ramma in ballen i en pennvässare, så är det ju på tok för stor. Allt handlar om proportioner. Röven på en kossa och en pennvässare är i det här fallet metaforer för ingångspunkterna till en kvinnas kropp, men det förstod ni nog. Osmakligt? Jo, tack.

Jag förstår inte heller riktigt om man bara fokuserar på längd och omkrets på kuken heller, eller tar man hänsyn till vanliga kroppsproportioner? En tvåhundrakiloskarl på 195 centimeter som har en fillefjong på sjutton centimeter, kan ju inte vara så mycket mer imponerande än en kille på 160 centimeter och väger sextio kilo som har en trettoncentimeter kuk? Eller?  Därefter kan vi ju också konstatera att din kukstorlek också hänger ihop med personen du slamdunkar in den i och hans/hennes känslor för dig. Alla vet att en kuk växer till galna dimensioner om personen är kär i kukens ägare. På samma sätt som den kryper till en trött liten daggmask så fort hon har ruttnat på dig.  

Jag fattar inte heller varför en Brontosauruskuk blev något överdrivit positivt heller. Det är ju helt omöjligt att särskilja vad som är positivt och negativt. För en kvinna är det ju totalt motsats. Skrytmånsidealet verkar vara en svingande jättedase och en tight fitta. Hur fan går det ihop då? Det är ju totalt ofunktionellt. Det som vore något att sträcka på sig för vore väl om man som par hade perfekta utformningar för varandras njutning snarare än detta storhetsvansinne.  Allt för ofta hör man skrytet.
”Min kuk är jättelång”. Hur kommer det sig att man aldrig hör det samma sägas, och framför allt i samma tonläge, om en pung?

I sådana fall, kan man inte ta det här längre? Eller är det här en trend som vänder? Är nästa trend att spruta jävligt mycket, uppmätt i volym?
Jag borde verkligen göra något av mitt liv…

Hela bloggvärlden är ganska sjuk egentligen. Detta är ett ämne som jag kommer komma tillbaka till flera gånger kan jag tänka mig. Man sätter sig bakom datorn och skriver helt oblygt om vad man gjort under dagen, trots att det här helt irrelevant. Jag kan inte göra så. Jag älskar inte mig själv riktigt så mycket att jag tror att din dag, ja just din dag, blir bättre av att veta att jag har klippt håret. Men det har jag i alla fall gjort, hemma, med en hårtrimmer. Så nu vet du.  

Är det ändå inte vackert på något sätt? Det finns en bisarr sorg med den bloggvärld som får framför allt unga människor att hastigt skita högaktligen i vad som händer i världen och istället vända blicken till en blond brud som förklarar för dig vilken väska du ska tycka om och varför. Handlar det om självbevarelsedrift? 
Låt mig kortfattat berätta om vad jag tror att hela bloggindustrin och hysterin bygger på: 

Människor säger alltid att man bryr sig om fel saker. Fel saker i deras värld till exempel. Men allt för ofta ska du tänka på barnen i Afrika, och miljön, och kärnvapenkrig, hemlösa, listan kan göras lång. Du ska fokusera på dessa problem och inte vara så inskränkt i dina egna. Men vem fan orkar det i all ärlighet? Om vi hela tiden skulle gå runt och bara tänka på dessa hemskheter så pallar man inte. Därför måste vi få fylla vår tillvaro med lite skit ibland, bloggar till exempel. Jag kan tänka mig att det blir lättare att leva om får spendera fem slöa minuter med att läsa ett av Kissies inlägg om vilken klubb på vilken partyort som har partyshotsen med de allra klaraste färgerna. För om vi bara ska gå och vältra oss i dagens nyheter om pedofili, våldtäkter, kidnappningar, mord, rasism, olyckor, katastrofer, självmord, anorexi, mobbing och Jennifer Wegerups krönika, så kommer man slutligen tappa viljan till att leva. Ibland räcker till och med en av de ovannämnda för att man ska överväga att ge ett jaktgevär en Malmskillnadsgatan-kyss. 

Varför kan man inte få bry sig om "fel" saker då? Jag tycker jättemycket om fotboll så jag bryr mig om det. Jag tycker om att bara skriva ibland och det kommer troligen inte rädda världen, men ska jag då låta bli det? Nej, självklart inte. Det finns inget som är fel saker. Så gå nu ut och bry dig om något totalt banalt och skit i att planeten faller samman runt om dig.

Är det inte ganska sjukt hur relationer idag ser ut? Jag inleder med en fråga. Jag hatar sådant. Låt oss istället börja med ett rakt uttalande istället. Det är fan helt jävla sjukt hur relationer ser ut. Inte bara hur de utformas, utan hur de förändras. Jag är singel för närvarande, men jag är inte bättre än någon annan, jag har också ex-flickvänner. Det är just den splittringen jag tänker på idag.

Det är en människa som du börjar prata med. Enkelspåriga konversationer som väcker något inuti en annan människa. Med lite flyt så väcker även du samma sak i den andre. Ni faller för varandra, handlöst. Smack-dabb Pladask. Känslan är underbar i alla dess bemärkelser. Därefter flyter det på i ren enkelhet. Ni är kära, förälskade och varje kärlekssång på radion handlar om er. Vänner blir oviktiga, fåglar kvittrar och varje maträtt smakar som den bästa någonsin. Eller den sämsta. Vem fan vet egentligen? Om man överhuvudtaget kommer ihåg att äta så har vederbörande redan hånglat sönder allt vad smaklökar heter, så varför ens bry sig?

Därefter kommer, med största sannolikhet, splittringen. Man gör slut och allt det där är historia. Inget speciellt konstigt med det, men kylan som kommer in därefter. I mitt fall, ingen dramatik. Inget bråk, utan bara likgiltighet. Kvinnan som man delade ett hem med, som man somnade bredvid, som man delade sitt liv med, är nu inte något annat än en person man vänder blicken ifrån när hon sätter sig på samma buss. Kvinnan som sög min kuk med passion och intensitet. Kvinnan som sög min kuk tills den exploderade och fyllde hennes mun med sperma. Sperma som hon sen smetade över sina läppar med tungan innan hon svalde allting. Samma läppar som jag kysste efter. Är det inte sjukt jag är blockad på hennes Facebook? Är det inte sjukt att jag raderat varenda Instagrambild på oss två tillsammans. Är inte hela tanken bisarr, min vän? Att din alldeles egna lilla älskling som du knullat fler gånger än du kan minnas, inte är mer än en skugga som passerar förbi.

Inga onda tankar, ingen dramatik, inget hat och inga konflikter. En skugga som passerar förbi. Jag är fri från hat i mitt bröst. Varje person som någonsin sugit min kuk är i min värld, i grund och botten en god människa. Botten upp.

Det känns konstigt att skriva dessa ord, men det har nog aldrig gått så här bra. Jag är lycklig. Efter flera hårda år där allting bara blivit värre har det äntligen vänt. Det har varit många timmar jag varit tvungen att kämpa med mig själv och slutligen har det hela kommit till klarhet och jag har hittat mig själv på ett annat sätt. Det hela handlar om självinsikt och att veta om sina fel. Omfamna felen, bejaka dem och vara medveten om vad som behöver göras för att ta sig förbi dem.

För inte längesedan alls hade jag en vild dispyt med en vän och kollega. Känslor som jag vart fylld av tidigare men som sedan bleknat iväg kom till ytan igen. Hat. Jag har inte känt det på så länge. Jag kommer ihåg perioder i mitt liv där jag var arg hela tiden. Ett par lite för tunga matkassar som gick sönder kunde få mig att drämma näven genom en dörr hemma. Det känns som om det var så längesen, men det kanske inte är så långt bakåt i tiden ändå. Jag känner fortfarande igen känslorna och jag känner igen sakerna som kunde sätta igång mig. Däremot har jag för en gångs skull styrkan att inte låta detta styra mig längre.

Jag pratade om allt detta med en speciell person. Som jag älskar henne. En så godhjärtad människa att jag har svårt att sätta ord på det, trots att just sätta ord på saker är något som jag identifierar mig själv med. Lite pinsamt kanske. Jag frågade mig själv varför sådant skit drabbar mig jämt. Varför är jag alltid involverad i striderna medan hon aldrig suttit i min sits? Hur fan är det möjligt?
Det slog mig att det inte handlar om henne. Det är jag och enbart jag. Kanske är jag mer mottaglig för dramatiken? Kanske söker jag till och med efter den. Det finns sju dödssynder. Vrede, lättja, girighet, frosseri, högmod, avund och vällust. Min är den violetta dödssynden. Jag är en häst. En åsna och en påfågel. Högmod. Det är någonting inom mig som får mig att hellre vilja ta striden än att bara luta mig tillbaka och låta det hela förgås. Stolthet kan man kalla det, men jag ser det inte så. Andras åsikter om mig får mig inte att ligga vaken på nätterna, däremot har jag svårt för att ta skit utan att ge en motreaktion. I en idealisk värld skulle jag lutat mig tillbaka och önskat enbart goda ting i mina motståndares värld, men av någon anledning drar jag alltid till med något syrligt tillbaka. Högmod och stolthet. Nu är jag medveten om att det är något som vänt sig mot mig, därför kan jag jobba ännu hårdare för att bli ödmjukare och finna en stolthet och storhet i att inte låta mig själv provoceras och på det sättet bli en bättre människa. En gång i tiden var vreden min dödssynd. Jag vann över vreden och nu kan jag ta upp striden mot högmod också.

 
Tack till dig, du speciella lilla sötnos för en liten knuff i rätt riktning som fick mig att se det problemet hos mig själv, trots att du sannerligen inte har en aning om vad du gjorde.

Att välkomna dig som läsare känns uttjatat. Jag är inte bättre än någon annan. Jag vill också se mina texter bli lästa, jag vill också få egokicken av att se tusentals läsare i statistiken. Jag är precis som alla andra. Men det finns en liten skillnad. Härifrån är jag namnlös. Det ger mig frihet. Friheten att kunna skriva precis vad jag vill, utan en tanke på vad vänner, familj, arbetskollegor och andra människor tycker om mig som person.  Jag ser den här bloggen som min Anti-Krist till alla gånger jag bitit mig i tungan och inte sagt det som jag känt för att säga. Anti-Krist till den skiten man kastat ur sig bara för att passa in.  

Behöver du som läsare veta mitt namn för att hitta ett värde i orden som skrivs? Det finns ett namn. Det finns ett ansikte till det namnet likväl. Dock är det ansiktet inte jag. Jag är inte det ansiktet mer än jag är musklerna under huden eller benen bakom dem. Jag är orden som står på skärmen framför dig och om du läser detta så kanske du redan känner mig bättre än både vänner och familj gjort, trots att du inte har ett ansikte till orden, men spelar det någon roll?

Det som gör detta allra vackrast är att jag vet att de som faktiskt lyckas knäcka vem som faktiskt står bakom de här orden, är de som älskar mig tillräckligt för att också kunna förstå dem till fullo utan att döma mig för dem.

Det här är Senza. Senza betyder ”utan” på italienska. Här är orden utan censur, utan spärrar och utan någon eller något som stryper orden. Ärlighet.